Kyokushin Karate - Osu no seishin

Ja nu är sommarlägret 2013 över, och kan väl säga att jag är mer nöjd än förväntat.
Allting började i torsdags då man åkte upp till Stockholm med David och Johannes. Redan då väldigt nervös. Kom upp ganska sent i Stockholm så de var bara att gå och lägga sig på en gång. 

Fredag

Fredagen började väl bra, lite nervös men ändå så jag höll nerverna i schack. det var tre träningspass på fredagen, väldigt sköna pass och kände mig väl i form. återhämtade mig bra mellan passen och orkade förvånansvärt väldigt bra med passen. Vi var vädligt många på lägret i små lokaler, så vi blev uppdelade i två grupper.  

Lördag

Lördagen fick vi i min grupp lite sovmorgon vilket kändes skönt i med att man hade teknikgraderingen på kvällen. När jag vaknade kände jag dock av att jag hade väldigt ont i min ena axel som jag har haft till och från.  Kände att de verkligen inte var rätt tid för axeln att bråka med mig. Men det vara bara på med voltaren salvan och en ibumetin. Första passet var kata och gick si och så där för mig, hade lite träningsvärk från dagen innan och de rörde ihop sig lite för mig. Men de gick dock inte de bästa katapass jag gjort. Sedan andra passet  på lördagen var mitts vilket var skönt de med, svåra kombinatoner på mitts men väldigt roliga. 

Efter de sista passet fick vi en timma att ladda upp för teknikgraderingen. Nervös var jag också. Allt mer som klockan slog, allt mer nervös blev jag. Dels för att det var min allra första gradering inom SKK. Visste inte hur de gick till och lite så.Var välfigt nervös över att de skulle komma mycket teori på graderingen, som jag hört från de som graderat innan mig.. och teori skall jag även tillägga inte är min starka sida. Så pluggade en del på det. 

När klockan slog halv sju stod vi uppställda för teknikgraderingen. fyra shodan asperanter och en för nidan, även några som gick för kyu. 

Vid denna tiden kände jag att jag lika väl hade kunnat gå ut och spy, så nervös var jag. Hela jag skakade och jag hann tänka många gånger: Varför ger jag mig in i detta?

Men sedan satte de igång. rörde ihop de en del och teknikerna var inte riktigt så som shihans ville ha de. Hade inte riktigt lärt om alla tekniker på de vis som de ville ha dem. Men jag blev väldigt nöjd med att alla katorna sat exakt där de skulle förutom taikyoku sono san i ura. Då vr jag så skakig i benen att jag knappt kunde hålla balansens kändes de som. 

När min teknikgradering var över, kändes de som om jag inte skulle klara mig, och var väl förberedd på ett Nej. Tänkte att jag gjorde för mycket fel och jag får inte gå fightingen. Men blev överraskande glad när jag fick höra att jag hade gått vidare till fightingen. 

Nu var det bara att ladda om och hem och sova. 

Söndag

Söndagen blev de en ganska lugn morgon, magen och nervositeten var dock inte lugn... Vi som skulle gå matcher behövde inte vara med på de två första passen. Så både Johannes och jag tog en lugn morgon, en stor frukost med en promenad på morgonen för att få igång kroppen. Kroppen var stel sedan dagen innan och träningsvärken ännu värre. Min tanke var: Hur fasen skall detta gå? Varför ger jag mig in på detta?
De var nog de vanligaste tankarna jag hade. 
Åkte in bra i tid så vi hann äta lunch innan graderingen. Det fick bli pasta till lunch, dock inte mycket som gick ned. Men fick verkligen tvinga i mig maten för att orka de som skulle komma. 
Under uppvärmingen var de som värst... var riktigt nervös men tänkte att de är en timma sedan är de över. Bara att bita ihop, jag har tränat för detta, och nu skall jag visa vad jag går för. 

Vi ställde upp oss och fick våra första motståndare då jag inser att Fasen, jag skulle gått på toa och kissa en gång till.
Man häller ju i sig så mycket vätska innan för att orka med, men tyvärr vill ju de man häller i sig ut också. kände att de första matcherna var riktigt så där akuta att jag verkligen måste kissa... men de hjälptes inte...  De var bara att köra på. 

Hade en gameplan att jobba mycket med armarna och röra mig väldigt mycket, men även att ha ett jämnt tempo under alla matcherna.  Min gameplan fungerade över förväntan, och jag fick in kombinationer som jag aldrig någonsin använt mig av eller varken fungerat innan i en match. Fick exempelvis in mina knän som jag tränat en del på, men aldrig fungerat innan. De första matcherna var inte så jobbiga. Kände att jag hade konditionen och orkade väl. 

Hann inte riktigt tänka så mycket. Men de tio sista matcherna fick jag upp en tanke som jag hade hört från Sempai Kenneth som gick upp på påsk. Han sa de att varför ta detta som en pina? Du tränar ju för att de är roligt. Och ja, de gav mig extra kraft. 

De gånger som de kändes jobbigt letade jag upp sempai Rickard med blicken och bara de gav mig extra kraft och vilja. Tänkte att jag har tränat som en "Idiot" för detta och jag kan inte komma hem tomhänt. Jag skall fixa detta. 
De sista matcherna gick bara på mitt ego, och min vilja.. Det spelade ingen roll hur trött jag än var... De var bara att kämpa vidare.
Tiden gick vädligt mycket fortare än vad jag hade förväntat dock. Helt plötsligt stod man där i sista matchen. 

När allt var klart fick jag beskedet att jag klarat mig. Den känslan man fick då, går verkligen inte att beskriva. 

"Allting började för tio år sedan. De var en liten flicka som hade sett sin bror träna karate. Men denna lilla tjejen var för ung för att få börja. Men hej hopp så slog åldern in och jag den lilla flickan på åtta år fick börja. Hade ingen aning om vad det var, men de såg skoj ut. Hon gjorde sin första gradering och klarade sig. Hade fått mycket nya kompisar och fortsatte träna. Hon gjorde sin andra gradering och tyckte de fortfarande var lika kul, även om hon inte fattade egentligen vad hon höll på med för sport. Hon fortsatte att gradera och hade redan vid de blåa bältet börjat hjälpinstruera, vilket var även en sporre för henne. Vid det blåa bältet började hon förstå sig på mer och mer vad de va hon tränade och vad det innebar. Hon hade en dröm som många andra barn hade när de tränade, att "få" det där svarta bältet som tränaren hade, för då var man väldigt duktig. Men vid denna tiden var det bara en dröm. Hon graderade sig till 5 kyu och insåg att hon hade tagit sig halvägs till det svarta. På sidan av hade hon även börjat känna smått och gott på hur de var att tävla inom sporten och tyckte det var roligt. Vid 13 års ålder gick hon för 2 kyu och kämpade på. Det var en hård gradering, men de var på denna graderingen som hon verkligen insåg vad hon verkligen tränar och allt vad de innebar. Redan här hade hon egna pass och tyckte att sporten var bland de bästa som hänt henne. Nu var inte de svarta bältet bara en dröm, utan ett mål.  tränade på och ett år senare gick hon för 1 kyu (2008). Hon fortsatte och träna och kände att de var dags att lära sig mer. Hon förstod att det är inte i bältet de sitter, utan där inne i kroppen.
Fem år senare står hon där igen på mattan redo för nästa steg, tävlingskarriären hade verkligen börjat ta sig, och nu var det dags för nästa steg, skulle Hon lyckas med det hon hade drömt om och haft som mål sedan barnsben? "

Jag vill tacka alla som stöttat mig genom dessa åren, alla goa träningskamrater som fått en att vilja träna vidare. Även alla som var med på graderingen och hejjade på mig, fantastiskt stöd!  Men vill verkligen ägna ett STORT och specillt tack till min Sempai Rickard. Utan dig och din "pushing" hade jag aldrig klarat det. Du har alltid trott på mig och fått mig att verkligen få fram kämpar glöden. När jag letade upp din blick mellan matcherna fick man extra kraft och vilja. Du har följt min träning och karriär från hela början. Fick mig alltid att bita ihop och ställa mig upp på benen igen. Ett stort TACK skall du ha, för allt du gjort för mig under dessa åren. 

Självklart vill jag även passa på att Gratulera er andra som också klarade eran gradering till shodan och nidan. Stort Grattis till er! Kämpat väl för detta må jag säga!
Niclas Granstrand- Huskvarna karate kai
Johannes Carlsson-Hamlstad
Ulrik Hägge- Göteborg karate kai

Gunilla Kanrell till nidan- Örebros Karate

GRATTIS!!!

Nu börjar min riktiga resa inom kyokushin. Nu är de dags att ta steget vidare och lära sig mer, förstå mer men även utvecklas. Hoppas vi ses snart igen!

OSU!
/Sempai Chalita
P.S. Mer bilder kommer att komma upp från graderingen.D.S