13:19:00
U22 EM i Kaunas, Litauen
Ojoj, vart skall jag börja? Årets U16-U22 EM gick av stapeln i Kaunas, Litauen. Sverige hade ovanligt många deltagare samt supporters, vilket var riktigt roligt! Ett annorlunda upplägg av tävlingen, Dag 1 tävlade Cadetter på, sedan var det paus och man återvände till hotellet för lunch, sedan var det U22 herrar och damernas öppna viktklass som tävlade. Dag 2 Kata för cadetter och U22 damer och herrar, sedan var det damernas U22. Paus för lunch på hotellet, sedan på eftermiddagen/kvällen var det dags för herrarnas öppna viktklass. Mycket fram och tillbaka till hotellet,ett annorlunda upplägg som inte uppskattades av alla, vilket jag kan förstå. Runt 260 deltagare allt som allt. Sverige hade 12 deltagare, och offantligt många supporters denna gången, vilket var fantastiskt roligt.
Men men, tycker vi börjar från början.
Allting började i fredags klockan 04.00 då taxin hämtade oss, för att köra oss till landvetter. Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Helt pirrig i magen och inte speciellt mycket sömn under natten. Men så fort man kom till landvetter släppte det. Nu var man ju liksom på väg till nya äventyr och erfarenheter.
Resan ned gick bra. Inga konstigheter alls faktiskt.
Väl där på plats checkade vi in på hotellet och strax där efter vart det dags för registrering.
Jag visste redan innan resan att jag skulle tävla dag 2, och inte dag 1 som de brukade vara. Detta var en omställning för mig som jag inte alls var van med. Att hållla nerverna i styr tills dess... det var nästa plågsamt. När jag var hemma, gick de ändå okej, då hade man så mycket annat att tänka på. Men så fort jag tänkte på tävlingen blev jag pirrig och nervös.
När man är där, på plats, så går det ju inte att tänka på något annat. Man har sina motståndare runt sig hela tiden. Man känner tävlingsandan på långa väger samtidigt som man skall försöka hålla sina egna nerver i styr.
Men men, registreringen gick vägen.
Nytt för i år var även att de hade bytt ut poängen till flaggor i katan, vilket innebar att vi tävlar två mot två med utslagning. Detta innebar även att man började bry sig om hur många man var i sin klass och vilka man hade möjlighet till att möta. Vanligtvis brukar jag inte behöva tänka på lottningen, men denna gången var de en till grej jag behövde tänka på kändes de som. I med att jag inte hade någon aning om hur många vi var i min klass så var det ju extra pirrigt.
Jag fick lottingen sent på kvällen. Men oj vad nöjd jag var med den. Min första match skulle gå mot en Litau, Gintare Mikalajjunaite. Ingen aning om vem de var, men det kändes skönt att inte riktigt veta också.
Nu var det inte så mycket mer att göra än att vänta in tiden till min tävlingsdag.
Folk sa till mig, vad skönt att tävla andra dagen, då ska du passa på att njuta första dagen. Ha Ha, jo tjena... Med mina nerver vart det omöjligt.
Vi bodde på ett fint hotell, radisson blue, väldigt nära arenan, vilket var skönt. Annars brukar de kunna bli att vi bor på ena sidan stan och tävlar på andra sidan. Men här kunde vi välja lite hur vi ville med tiderna. Man var inte tvingad till att hinna med en buss.
Första tävlingsdagen tävlade våra cadetter. Ett ovanligt stort lag, vilket var riktigt roligt. Laget bestod av Lisa Linder, Johan Strömer, Pontus Göthe och Fabian Wåhlin. Hårt motstånd, kanske inte riktigt shyssta domslut ibland, men Sverige lyckades ändå knipa ett Cadett EM brons av Lisa Linder, vilket är fantastiskt.
Sedan var det dags för herrarna, Rasmus Bergström, Christoffer Sjölund, Stefan Chervenkov och Milad.
Tuffa matcher, men två av dem lyckades knipa pallplats. Rasmus Bergström togs sig till final, där han tyvärr blev diskad, annars hade han matchen, så ett silver där. Men även ett brons till Milad som tyvärr fick lämna WO i semifinalen pga. en skadad fot. Riktigt tråkigt. Men ett brons är inte så illa pinkat ändå tycker jag. Grattis till er båda!
På kvällen vart det även dags för damernas öppna viktklass, där vi hade med Sara Hägge. Tyvärr blev matchen kort då Sara åkte på en knock. Men tycker det var bra kämpat ändå!
Kvällen gick till ända och mina nerver började växa mer och mer. Trodde inte jag skulle somna först, men det gjorde jag. Konstigt nog sov jag som en gris. Vaknade upp, och pirret i magen var inte så farligt på morgonen som jag trodde det skulle vara. Men de skulle snart visa sig att jag hade fel. Det var inte mycket som gick ned i magen till frukost. Fokuset var på högsta nivån.
Väl på arenan var det dags för uppvärmning. Mattan var okej, tycker jag. Ett helt okej grepp, stundtals som jag gled lite mycket. Men med foppatofflor som framkallar svettunder fötterna fick jag perfekt grepp!
Vid inmarchen kom de värsta nerverna. Då ville jag bara sätta igång och få det gjort iprincip. Det var en riktig plåga.
Tävlingen sattes igång. Jag var match fem. Strax innan jag gick på mattan sa jag till Camilla(min coach), låt det inte bli Saiha som jag får öppna med. Men som min magkänsla sa, så blev jag lottad på Saiha. Så någonstans var jag mentalt inställd på att köra saiha. Jag är inte riktigt vän med Saiha. Men det var bara att göra sitt bästa. Här var jag så inne i min egna bubbla, så jag minns inte ens vad min motståndare fick. Men det spelade ingen roll för mig. Jag körde katan med hyffsat darriga ben. Det gick vägen, och jag fick alla flaggor, vilket betydde att jag var vidare.
Min andra match var också en grundomgångsmatch, vilekt betydde att det var lottning på den med. Här fick jag möta en veteran som placerat sig bra på förgågna tävlingar, Henrietta Marmarosi från Ungern. Här blev jag lottad på Gekusai Dai. En kata jag känner mig riktigt hemma med och som jag tycker om. Nerverna var betydligt mycket bättre nu efter att man fått köra första katan. vilket innebar inga darriga ben. Jag tycker jag satte katan perfekt. Kändes riktigt bra när jag var klar. Nu återstod bara domslutet. Även här fick jag alla flaggor med mig, vilket betydde att jag nu stod i semifinal. Men det bästa var att när flaggorna kom upp hörde jag shihan Camilla ropa "Yeees!!", då visste jag att nu är jag i semifinalen. Det visade sig även efteråt att Hon hade lyckats tackla till Shihan Söderkvist så han fick sig en liten åktur. Skämt och sido, det var ganska skoj faktiskt.
I semifinalen fick jag möta Paula Malikowska från Polen. Inte riktigt någon koll på hennes tidigare erfarenheter. Men nu fick vi välja våran egna kata. Min kata blev Seienchin. Även denna satt där den skulle. Tyvärr kommer jag itne ihåg vad min motståndare körde. Men här fick jag fyra av fem flaggor vilket innebar att jag nu stod i final. Fick två minuter på mig att återhämta mig. Sedan var det dags för det ögonblilck jag väntat på.
I finalen fick jag möta Dora Magyari från Ungern. Även hon har fina meriter på sin lista. Så tänkte att här kommer det nog bli en jämn match. Men jag tänkte jag kör mitt race, går det så går det inte. Här körde jag Kanku-dai och hon Sushiho. Det var nog bland den bästa kanku jag någonsin gjort. Innan jag gick upp på mattan tänkte jag att jag tar det i mitt tempo. Inte stressa upp mig, utan mitt tempo. Vilket visade sig att domarna verkade tycka om. Här fick jag alla flaggor på mig sida, och jag stod som vinnare. En fantastisk känsla som jag inte kommer glömma. Men jag hade nog inte riktigt fattat det då. det kom senare.
Efter katan var det dags för U22 damer där vi hade viktorija som deltog. Hennes första EM där hon presterade fantastiskt bra. Hon tog sig igenom grundomgångarna, gjorde en bra semifinal, men tyvärr räkte det inte riktigt hela vägen denna gången så hon slutade på en silver plats. Vilket jag tycker är riktigt bra jobbat!
Nu var det dags för prisutdelning. Det var nu jag började förstå. När jag stod högst upp på pallen, tog emot priset och efter det fick höra svenska nationalsången, då förstod jag. Det var en otrolig känsla som jag aldrig någonsin kommer glömma.
På kvällen var det dags för herrarnas öppna viktklass där Simon Pålsson deltog. Tyvärr råkade jag somna när jag kom till hotellrummet och vaknade med panik av att matcherna redan satt igång. Gör mig i ordning i panik, tar taxi till arenan, och precis när vi kommer in på genom dörrarna är matchen avslutad.
Men det var ett roligt EM, med mycket nya erfarenheter. Jag sa till David innan tävlingen med skämt och sido att detta skulle bli tredje gången gilt på U22, och så blev! Hela resan har varit fantastiskt rolig. Jag hade roligt på både mattan och utanför mattan.
Men men, tycker vi börjar från början.
Allting började i fredags klockan 04.00 då taxin hämtade oss, för att köra oss till landvetter. Jag kände mig som ett litet barn på julafton. Helt pirrig i magen och inte speciellt mycket sömn under natten. Men så fort man kom till landvetter släppte det. Nu var man ju liksom på väg till nya äventyr och erfarenheter.
Resan ned gick bra. Inga konstigheter alls faktiskt.
Väl där på plats checkade vi in på hotellet och strax där efter vart det dags för registrering.
Jag visste redan innan resan att jag skulle tävla dag 2, och inte dag 1 som de brukade vara. Detta var en omställning för mig som jag inte alls var van med. Att hållla nerverna i styr tills dess... det var nästa plågsamt. När jag var hemma, gick de ändå okej, då hade man så mycket annat att tänka på. Men så fort jag tänkte på tävlingen blev jag pirrig och nervös.
När man är där, på plats, så går det ju inte att tänka på något annat. Man har sina motståndare runt sig hela tiden. Man känner tävlingsandan på långa väger samtidigt som man skall försöka hålla sina egna nerver i styr.
Men men, registreringen gick vägen.
Nytt för i år var även att de hade bytt ut poängen till flaggor i katan, vilket innebar att vi tävlar två mot två med utslagning. Detta innebar även att man började bry sig om hur många man var i sin klass och vilka man hade möjlighet till att möta. Vanligtvis brukar jag inte behöva tänka på lottningen, men denna gången var de en till grej jag behövde tänka på kändes de som. I med att jag inte hade någon aning om hur många vi var i min klass så var det ju extra pirrigt.
Jag fick lottingen sent på kvällen. Men oj vad nöjd jag var med den. Min första match skulle gå mot en Litau, Gintare Mikalajjunaite. Ingen aning om vem de var, men det kändes skönt att inte riktigt veta också.
Nu var det inte så mycket mer att göra än att vänta in tiden till min tävlingsdag.
Folk sa till mig, vad skönt att tävla andra dagen, då ska du passa på att njuta första dagen. Ha Ha, jo tjena... Med mina nerver vart det omöjligt.
Vi bodde på ett fint hotell, radisson blue, väldigt nära arenan, vilket var skönt. Annars brukar de kunna bli att vi bor på ena sidan stan och tävlar på andra sidan. Men här kunde vi välja lite hur vi ville med tiderna. Man var inte tvingad till att hinna med en buss.
Första tävlingsdagen tävlade våra cadetter. Ett ovanligt stort lag, vilket var riktigt roligt. Laget bestod av Lisa Linder, Johan Strömer, Pontus Göthe och Fabian Wåhlin. Hårt motstånd, kanske inte riktigt shyssta domslut ibland, men Sverige lyckades ändå knipa ett Cadett EM brons av Lisa Linder, vilket är fantastiskt.
Sedan var det dags för herrarna, Rasmus Bergström, Christoffer Sjölund, Stefan Chervenkov och Milad.
Tuffa matcher, men två av dem lyckades knipa pallplats. Rasmus Bergström togs sig till final, där han tyvärr blev diskad, annars hade han matchen, så ett silver där. Men även ett brons till Milad som tyvärr fick lämna WO i semifinalen pga. en skadad fot. Riktigt tråkigt. Men ett brons är inte så illa pinkat ändå tycker jag. Grattis till er båda!
På kvällen vart det även dags för damernas öppna viktklass, där vi hade med Sara Hägge. Tyvärr blev matchen kort då Sara åkte på en knock. Men tycker det var bra kämpat ändå!
Kvällen gick till ända och mina nerver började växa mer och mer. Trodde inte jag skulle somna först, men det gjorde jag. Konstigt nog sov jag som en gris. Vaknade upp, och pirret i magen var inte så farligt på morgonen som jag trodde det skulle vara. Men de skulle snart visa sig att jag hade fel. Det var inte mycket som gick ned i magen till frukost. Fokuset var på högsta nivån.
Väl på arenan var det dags för uppvärmning. Mattan var okej, tycker jag. Ett helt okej grepp, stundtals som jag gled lite mycket. Men med foppatofflor som framkallar svettunder fötterna fick jag perfekt grepp!
Vid inmarchen kom de värsta nerverna. Då ville jag bara sätta igång och få det gjort iprincip. Det var en riktig plåga.
Tävlingen sattes igång. Jag var match fem. Strax innan jag gick på mattan sa jag till Camilla(min coach), låt det inte bli Saiha som jag får öppna med. Men som min magkänsla sa, så blev jag lottad på Saiha. Så någonstans var jag mentalt inställd på att köra saiha. Jag är inte riktigt vän med Saiha. Men det var bara att göra sitt bästa. Här var jag så inne i min egna bubbla, så jag minns inte ens vad min motståndare fick. Men det spelade ingen roll för mig. Jag körde katan med hyffsat darriga ben. Det gick vägen, och jag fick alla flaggor, vilket betydde att jag var vidare.
Min andra match var också en grundomgångsmatch, vilekt betydde att det var lottning på den med. Här fick jag möta en veteran som placerat sig bra på förgågna tävlingar, Henrietta Marmarosi från Ungern. Här blev jag lottad på Gekusai Dai. En kata jag känner mig riktigt hemma med och som jag tycker om. Nerverna var betydligt mycket bättre nu efter att man fått köra första katan. vilket innebar inga darriga ben. Jag tycker jag satte katan perfekt. Kändes riktigt bra när jag var klar. Nu återstod bara domslutet. Även här fick jag alla flaggor med mig, vilket betydde att jag nu stod i semifinal. Men det bästa var att när flaggorna kom upp hörde jag shihan Camilla ropa "Yeees!!", då visste jag att nu är jag i semifinalen. Det visade sig även efteråt att Hon hade lyckats tackla till Shihan Söderkvist så han fick sig en liten åktur. Skämt och sido, det var ganska skoj faktiskt.
I semifinalen fick jag möta Paula Malikowska från Polen. Inte riktigt någon koll på hennes tidigare erfarenheter. Men nu fick vi välja våran egna kata. Min kata blev Seienchin. Även denna satt där den skulle. Tyvärr kommer jag itne ihåg vad min motståndare körde. Men här fick jag fyra av fem flaggor vilket innebar att jag nu stod i final. Fick två minuter på mig att återhämta mig. Sedan var det dags för det ögonblilck jag väntat på.
I finalen fick jag möta Dora Magyari från Ungern. Även hon har fina meriter på sin lista. Så tänkte att här kommer det nog bli en jämn match. Men jag tänkte jag kör mitt race, går det så går det inte. Här körde jag Kanku-dai och hon Sushiho. Det var nog bland den bästa kanku jag någonsin gjort. Innan jag gick upp på mattan tänkte jag att jag tar det i mitt tempo. Inte stressa upp mig, utan mitt tempo. Vilket visade sig att domarna verkade tycka om. Här fick jag alla flaggor på mig sida, och jag stod som vinnare. En fantastisk känsla som jag inte kommer glömma. Men jag hade nog inte riktigt fattat det då. det kom senare.
Efter katan var det dags för U22 damer där vi hade viktorija som deltog. Hennes första EM där hon presterade fantastiskt bra. Hon tog sig igenom grundomgångarna, gjorde en bra semifinal, men tyvärr räkte det inte riktigt hela vägen denna gången så hon slutade på en silver plats. Vilket jag tycker är riktigt bra jobbat!
Nu var det dags för prisutdelning. Det var nu jag började förstå. När jag stod högst upp på pallen, tog emot priset och efter det fick höra svenska nationalsången, då förstod jag. Det var en otrolig känsla som jag aldrig någonsin kommer glömma.
På kvällen var det dags för herrarnas öppna viktklass där Simon Pålsson deltog. Tyvärr råkade jag somna när jag kom till hotellrummet och vaknade med panik av att matcherna redan satt igång. Gör mig i ordning i panik, tar taxi till arenan, och precis när vi kommer in på genom dörrarna är matchen avslutad.
Men det var ett roligt EM, med mycket nya erfarenheter. Jag sa till David innan tävlingen med skämt och sido att detta skulle bli tredje gången gilt på U22, och så blev! Hela resan har varit fantastiskt rolig. Jag hade roligt på både mattan och utanför mattan.
Tack till alla som gett mig gratulationer och uppvaktat mig. Det värmer nå oerhört mycket. Ett extra tack till min coach Shihan Camilla, min nuvarande tränare Sensei Annika, Sempai Rickard, Jocke Björk men sist men inte minst, min familj och sambo David som stöttar mig i detta. Utan er hade det inte gått. Ni är mer än guld värda!
Tack!
Nu är det dags att blicka framåt och träna mer!
Jag önskar jag kunde varit där. Men du är alltid i mina tankar! Du har framtiden i dina egna händer!